Svansjön Tysslingen

Basfakta:
”Tysslingen” för 10000 år sedan…
tystabell_utan_text2

Låt oss titta på hur landskapet vid Tysslingen gestaltade sig för ca 8000 år sedan när inlandsisen började smälta av i dessa områden. Dagens landskap med mångskiftande natur framgår av mittuppslagets kartbild.
Kilsbergen utgjorde en halvö i det forna Yoldiahavet som täckte stora delar av Mellansverige som fortfarande ligger nedpressat efter trycket från ismassorna. Spår av dåvarande strandlinjen syns tydligt på många ställen i Kilsbergssluttningen nämligen klapperstensvallar som man hittar på 160 meter över havet. Arktiska fåglar bebodde troligen ”havsklipporna”.Landhöjningen fortskred, det sk Närkessundet blev smalare, och avsnörs efter ca 1000 år från världshavet. Då fick Kilsbergen landsförbindelse och Ancylussjön bildades vilket medförde att växter och djur började invandra söderifrån. Kustlinjen med de forna alstrandskogarna kan spåras genom pollenanalys. Den ligger på 105 m ö h och syns inte i terrängen.
För ca 5000 år sedan inföll en varm klimatperiod och isen smälte i en takt som kom havet att åter bryta igenom och lägga låglandsområden under vatten- Litorinhavet föddes. Mälaren och Hjälmaren utgjorde då en havsvik med många förgreningar. En av dessa låg i östra kanten av Kilsbergen och bildade genom den fortsatta landhöjningen Tysslingen. Tall och många arter av lövträd tar efter hand landet i besittning och Kilsbergen invaderas av den norrifrån kommande granen. Även fler djurarter uppträder i det ”nya” landskapet och man kan föreställa sig det rika fågellivet i våtmarkerna vid bergets fot.
tyskartTysslingen för 150 år sedan…

Våtmarkerna spelade en viktig roll under flera hundra år i det svenska jordbruket, så också Tysslingen.
Här fanns oändligt stora ängsmarker som översvämmades regelbundet och därigenom gödslades på ett naturligt sätt. Skördarna av gräs, starr och fräken var livsnödvändiga som vinterfoder åt husdjuren.
Under 1800-talet tvingade en ökande befolkning fram stora nyodlingar som genomfördes med hjälp av ny teknik och bättre maskiner. Flertalet av de mellansvenska sjöarna sänktes mellan en och två meter, så även Tysslingen på 1870-talet. Stora, och periodvis vattenfyllda marker söder om Tysslingen omvandlades till åkermark. En kanal grävdes från sjön, länkades på ”gammelån” och fick sitt utlopp i Lindbacka inom sjösänkningsföretaget.
Ända fram på 30-talet bedrevs slåtter på sjömaderna liksom vasstäkt ute i sjön. Dessa marker övergick sedan till betesdrift.

Tysslingen idag

Sjön Tysslingen är idag på 2000-talet inte något ”dödsdömt” våtmarksområde. Bortsett från de forna och stora träskmarkerna söder och norr om sjön är själva sjöns kontur ungefär densamma som för 150 år sedan – en bra grund att bygga på.

Genom Stiftelsen Tysslingens naturvårdsinsatser sedan 1986 genomförs en stegvis restaurering. Stora strandängar har återskapats och slyskogar har avverkats. De täta bladvassfälten i sydligaste och nordöstra delen har frästs bort med specialmaskiner. Den ökande betesdriften bidrar starkt till att hålla markerna öppna.
Arbetsmodellen med bl a ett nära samarbete med markägarna i stiftelseform har gett resultat.
Örebro kommun är en mycket aktiv part och har gått in med stora resurser liksom flera länsorgan, många företag, samt WWF. Flera tusen personer har gett bidrag via Stiftelsen Tysslingens stödförening. Varje satsad krona har genom stiftelsens förvaltning och en ofta sponsrad upphandling, gett mångdubbelt i resultat…

Den stora svanrasten

I månadsskiftet mars-april äger den stora svanrasten rum. Sedan slutet av 80-talet är Tysslingen återigen den största samlingspunkten för sångsvan i landet. Antalet varierar normalt mellan 500 – 4000 samtidigt rastande, beroende på vinterns och vårens förlopp. Merparten av svanarna är på väg till norra Ryssland och Finland.
Svanrasten har pga. den stora mängden svanar – och de mycket goda observationsmöjligheterna vid norra sjödelen vid Rånnesta – fått samma ställning som den stora trandansen vid Hornborga.

… och i morgon

Stiftelsen Tysslingen kommer att fortsätta att ta fler steg med målet att genomföra en fullständig restaurering av Tysslingen med närmaste omgivningar. När målet är nått är samtliga stränder under hävd och på de flesta betar nötkreatur av olika raser. En ”blå bård” kommer att finnas under försommaren mellan våtmarksbetet och vassarna.
Genom en ny vattenreglering i södra delarna av sjön försvinner större delen av gungflyområdena – och buskskogarna på dessa – genom ett mera varierat och kontrollerat vattenstånd än tidigare.

Arter:
Biotopsstyrda arter som änder, gäss, vadare och sångare häckar rikligt. Vattenrall, Småfläckig sumphöna, Vaktel, Kornknarr hörs vår och försommar. På våren rastar 1000 tals Sångsvanar samt gäss och vadare rastar årsvisst.Dubbel- och Dvärgbeckasin spelar varje vår i norra delen av sjön. Rariteter: Fjällgås. Snögås. Kejsargås. Svart och vit stork.Ägretthäger.Blåvingad årta. Amerikansk bläsand. Amerikansk kricka. Vittrut. Mindre gulbena. Aftonfalk. Större piplärka. Vattenpiplärka. Citronärla. OBS: Svergies första Ökenstenskvätta upptäcktes vid Gräve kyrka.
Biotopstyp:
Tysslingen är en grund slättsjö vid foten av Kilsbergen.Sjöns stränder är till största delen betad av nötboskap, vilket har bildat en blå bård mellan strand och starr/vassbälten. Till sjön finns två tillflöden, Blackstaån och Frösvidalsån, som avvattnar stor del av Kilsbergen samt jordbrukslandskapet norr om sjön. I den södra delen finns 2 damm/vall anl, vilket tillåter viss reglering av sjöns vattenstånd. Via en grävd kanal i sjöns södra del, förs vattnet vidare till Lindbacka och ut i Svartån.